Hej! Jag håller ej med dig sailas. Ty det du beskriver i texten är det själsliga, förståndet, psykologin: köttet.
Vi behöver ej utsättas för onda ting för att känna empati och kärlek. Empati, kärlek, godhet har bara en källa: Gud! Den behöver ej en motpart för att bli funnen, sedd, känd, utlevd, upplevd!
Jag har hört folk tänka i de spåren förut, att Gud skulle ha nyttan av ondskan för människans utvecklings skull och därför finns den. Gud skulle således skapa ondskan för att bruka den som verktyg för att uppnå godhet. Nej nej inte på det planerade sättet!
Men ja hos den som text fått mycket förlåtet finnes det större tacksamhet, ty den människan vet vilken stor syndaskuld den burit och vad den tyngden lett till. Tacksamheten över att få stå friköpt, förlåten, med betald skuld utan blodsutgjutelse, tortyr och död blir större än hos den som ändå försökt leva rättfärdigt. Även om Gud ej dömer olika eller friköper med större eller mindre offer.
När Gud håller tillbaka välsignelser eller tillåter svåra omständigheter i våra ögon är det ej samma sak som att skapa svårigheterna med viljes. När ett människobarn i fostran ej får allt köttet vill ha, ej får leva ut hela registret för sin mor och far utan blir tvingad till självbehärskningens, ödmjukhetens och osjälviskhetens väg är det ej straff för barnet, utan vägledning dit barnet behöver gå för hälsa, vishet, rättfärdighet och god framtid.
Gud har förstås rätt att skapa svårigheter med, det gör han för sina fiender och förföljare, förr eller senare.
En människa kan använda sig av sina erfarenheter, på det sätt kan Gud bruka svåra erfarenheter. Eftersom mörkrets furste härjar på jorden, tillåts härja, är det mesta som händer som är ont en frukt av ondskan. Gud kan dock utföra straffdomar åt fiender.
Människan hade aldrig behövt lära sig hur ondska fungerar. Men hennes val gav straff. Det hade varit bättre om det ej behövts.
Men det finns de som menar det blev bättre så här, med rening genom ondska. Som om det onda i människan drives bort med ondskan själv: från Gud. Nej nej!
Det onda i människan: hennes köttsliga begär, kan bara drivas ut om och när hon själv vill se att det finns i henne. Gud hjälper endast människan att se vem hon är, vad hon är utan hans hjälp. När hon således ser klart på sina egna begär, som är onda i Guds ögon, kan läkedom, upprättelse, befrielse ske! Gud tillåter bara den omskakning hon behöver, desto sturskare och obändigare hon är desto mer är det hon själv som faktiskt tillåter fostran komma genom prövningar och för henne svårigheter.
Gud har ej nåt nöje i sådant.
Var prövning, frestelse, svårighet kommer således i det mått människan själv har av högmod och begär.
Men sen finns det med sådant svårt även för de som i allt söker ödmjuka sig inför Herren, det är f&#