Diskussion

Skapat 2024-06-23 av Rosie, kvinna, 81 år, Örebro län.

Synen

Väckelsepredikantens Frank Mangs syn från Gud:
Det hände en ganska tidig morgon för en del år sedan. Utan att tända lampan drog jag upp rullgardinen och slog mig ned vid skrivbordet. Ute var det grådager. Egentligen tänkte jag inte på någonting. Utan fanns bara till och lyssnade till det stilla böneljudet från mitt väsens innersta. Då hände det. Helt plötsligt såg mitt inre öga en väg. Inte en körväg och inte heller en stig. Det var närmast någonting som liknande en bättre promenadväg på några meters bredd. Nej, det var ingen andesyn. Jag var inte i trans eller hänryckning, utan alldeles klarvaken. Och ändå såg jag vägen så tydligt och klart att jag närhelst jag vill alltjämnt kan se hela bilden framför mig. Jag ser den just nu. Jag såg att vägen började vid en trång port och visste att den slutade i härlighetens värld. Men av det målet såg jag ingenting. Jag såg bara porten och början av vägen. Och längs vägens mitt låg en strimma av ljus, som tycktes komma från en ändlös ljuskälla av ett slag som jag aldrig skådat. På vägens båda sidor var det kolmörker. Vägen hade inga diken och inga staket. Men gränsen utmärktes av det konturlösa område, som fanns där ljuset och mörkret möttes. Gränsen var suddig. Jag såg människor som gick på vägen. Både män och kvinnor, unga och gamla. De gick inte i grupper. De gick inte ens par om par och i bredd. Utan alla en och en. Och det berodde därpå att den Herre, som lockat dem in på vägen, hade sagt: ”Om någon lyssnar till min röst och upplåter dörren, så skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig.” ”Någon!” ”Jag med honom och han med mig.” Det där betyder att det i Kristi sanna efterföljds innersta finns ett rum, som reserverat endast för honom. Och dit ingen annan varken kan eller får komma. De där människorna var klädda i vita kläder. Bländande vita kläder, som stund efter stund fick sin renhet förnyad. Inte därför att de bad om och hungrade efter sekundlig renhet, utan därför att de vandrade mitt på vägen. Rakt under strimman av det övernaturliga ljuset. Reningen i Jesu blod var en konstant pågående process. Och jag såg deras ansikten. Det var ljus över dem också. Fast många av dem var märkta av både ålder, sorg och sjukdom. Och det skenet var både en återspegling av det inre ljuset och en utstrålning av det ljus de bar inom sig. Gärna hade jag med mina ögon velat följa dessa människors vandring ända hem. Med jag fick inte. Jag var tvungen att vända blicken mot vägens början och den trånga porten. Och där såg jag en stor mängd som stannat.
Hälsn Rosie
PS. Det kommer mera!DS.

Svara | Citat | Rapportera | Övervaka

Svar på inlägg

Sida 1 av 4

#1. Publicerat 2024-06-23 av Rosie

Hej alla! Här kommer mera:
De hade stannat redan innan de gått in genom porten och kommit in på vägen. Och det märkliga var att många av dem tycktes vara glada. De var glada därför att de trodde sig vara på vägen. Fast de aldrig hade gått in genom den sanna omvändelsens trånga port. Och kanske det värsta var att mitt bland dem rörde sig gestalter i prästrock och pastorsdräkt och evangelistmundering. Nej, det värsta var att jag såg skuggan av min egen bild i den där hopen. Ty vi har fuskat, vi som är kallade att vara levande organ för Livet från Gud. Vi har blivit religiösa pratmakare istället för att vara fungerande organ för Livet. Vi har garanterat människor deras salighet därför att de en gång blivit döpta till Kristus. Vi har garanterat att sökande själar blivit födda av Anden, fast de bara blivit födda av mänsklig påverkan. Vi har sagt att de är Guds barn bara därför att de är ”snälla”. Vi har blivit religiösa kvacksalvare, som i förtid intalat andliga sökare att de är födda av Gud. Fast de bara är väckta. Och vi har ibland genom just detta avbrutit den andliga födelse-processen. Resultatet har blivit att det i dag finns massor av människor, som tror sig vara på väg till himlen fast de inte är det. Men Jesus sade ju att det skulle komma att bli så i denna tidsålders afton: ”Då skall det var med himmelriket som när tio jungfrur gick ut för att möta brudgummen. Men fem av dem var oförståndiga, de tog ingen olja med sig.” Ingen olja! Ingen ande! Och inget fungerande andeliv. Bara formerna och skenet. Namnet och bekännelsen. Och de trodde att detta var nog. Men jag såg mer. Jag såg människor som gått in genom porten, upplevt nya födelsens under och kommit in på vägen, men som sedan gjort vägen till någonting annat än det den var ämnad att vara. De har stannat och gjort vägen till en rastplats i stället för att låta den var en färdväg. De hade stannat, inte när det gäller ålder och tid. Men de hade stannat när det gäller andlig utveckling och tillväxt. De hade stannat och börjat leva på minnen. Och somliga hade bara stannat. Och somnat. Men alla hade de glömt de paulinska orden: ”Dock, såvitt vi redan har hunnit något framåt, så låt oss vandra vidare på samma väg.” Men jag såg mer. Jag såg människorna som dragit sig ut ur det övernaturliga ljuset som låg över vägens mitt. De hade dragit sig in i den grådager som fanns på vägens båda sidor. Grå-dagen, där synen på både synden och saligheten var höljd i dunkel. Allt var dimmigt och grått och overkligt. Och den grå overkligheten gjorde att sådant som var en total omöjlighet på vägens mitt nu blev leksaker för både sinnet och talet och handlingarna. Och hur underligt det än låter så blev de ting, som fanns i mörkret på sidan av vägen föremål för deras intresse. Likt Guds gamla Israel under ökenvandringen greps de av lystnad till Egyptens köttgrytor, som de en gång hade lämnat.
PS. det är mera text. DS.

Svara | Citat | Rapportera

#2. Publicerat 2024-06-23 av Rosie

Hej, nu är det slut på text:
Lystnaden blev inte bara ett visat intresse. Lystnaden växte till åtrå. En hunger som fångade deras tankar och känslor. Lade beslag på deras drömmar och fantasier. Och gjorde att de i verklighet befann sig på sidan av vägen, trots att de skenbart fanns kvar på den. Sedan hände det kusliga. Sakta som skuggor gled de bort ifrån den väg, som saknar både staket och diken. Bort ifrån den väg, som de en gång under tårar och böner sökt sig in på. Bort från det levande hoppet och in i hopplösheten. En hopplöshet som de själva inte kände av. Ty de var döda. De hade förlorat förmågan att uppleva en andlig kris. Sedan jag sett allt detta sjönk jag sakta ned på knä och brast i gråt. Jag önskade att jag varit minst ett halvsekel yngre än vad jag är. Och haft möjligheten att på ett bättre sätt än vad jag gjort, satsa mitt yttersta för att Guds Helige Ande skulle få frihet att bruka mig på ett bättre sätt än vad han nu kunnat.
PS. Visst är synen från Gud gripande! Käre Gud led oss på rätta vägen, för ditt namns skull Herre! Låt oss aldrig svalna, avtrubbas, förvärldsligas! Låt oss få ära ditt heliga namn med våra liv, amen! DS. Hälsn Rosie

Svara | Citat | Rapportera

#3. Publicerat 2024-06-24 av Anonym

Lyssnat en del till Frank Mangs undervisning Och där fanns det barmhärtighet samt nåd.

Han var äkta och gripen av Guds kärlek att nå syndare med det glada budskapet.

Svara | Citat | Rapportera

#4. Publicerat 2024-06-24 av Rosie

Hej! Ja han var de frälstas väckelsepredikant också! Han ville väcka sovande och halvsovande frälsta med: behövs!
Hälsn Rosie

Svara | Citat | Rapportera

#5. Publicerat 2024-06-27 av Rosie

Hej igen! Har ni läst Frank Mangs bok Med brinnande lampor? I inledningen: Personligt vittnesbörd skriver han: Jag var knappt så gammal att jag kunde läsa, när jag första gången på egen hand stavade ihop bokstäverna under bilden: "På det sista kommo ock de andra jungfrurna och sade: "Herre, Herre låt upp för oss". Deras olyckliga öde grep mig intensivt. Jag tyckte nästan mera synd om dem än om "getterna", som hamnade på den vänstra sidan vid den yttersta domen. Dessa hade ju varit gudlösa hela sitt liv och hade ingenting annat att vänta men de fem fåvitska jungfrurna tillhörde en annan kategori. Det syntes på dem. De hade ädlare anletsdrag och hade levat ett bättre liv än de gudlösa. De hade varit med i den kristna hopen och drömt om att tillbringa evigheten i himmelen, och så blev de ändå utestängda. Jag vet inte huru pass stor betydelse bilderna i familjebibeln hade vid min avgörelse för Gud, som kom åtskilliga år efter det jag förlorat intresset för min barndoms bästa bilderbok. Psykologerna påstå, att de intryck, man får som barn, tränga djupare ned i själsligt än alla senare upplevelser. Det är möjligt. Jag vet bara, att jag även som oomvänd hade en fast tro på att Herren Jesus skall komma igen. Den tron hade jag fått i arv av min mor. Och ändå var det oerhörd skillnad på hennes tro och min. För henne lyste löftet om Herrens tillkommelse likt en strålande morgonstjärna, som vittnade om att en ny dag stod för dörren; men för mig såg det ut som ett hotande ovädersmoln, vilket när som helst kunde låta vredens åskviggar träffa mitt syndiga liv. Mor var glad vid tanken på att Jesus skulle komma igen, och jag var dödligt rädd för hans ankomst. För henne innebar detta uppfyllelsen av allt det hon spanat emot i fyrtio är, och för mig innebar det förlusten av allt det jag drömde om att vinna i världen. Och jag mindes, att jag en gång - så ogudaktig jag var - på fullaste allvar bad Gud att inte Jesus skulle komma, innan jag blev frälst. Detta var naturligtvis en dårakrig bön. Jag hade istället som botfärdig syndare bort böja mig vid Jesu kors och anropa Gud om frälsning. Men det ville jag inte. Jag ville istället njuta av världen ett tag till, innan jag gav mitt liv åt Gud. Kristen skulle jag bli, det var avgjort, men inte medan jag var så ung. Jag visste inte då ännu, huru fattig världen verkligen är. Men det var inte lätt att ha roligt, när jag inom mig bar denna fasta övertygelse, att allting gick emot katastrof. Jag var aldrig verkligt trygg. Jag hade ingenting att stå på, ingenting som höll för evigheten. Det är möjligt, att det var fruktan som delvis drev mig att bliva en kristen, och i så fall tackar jag Gud för den. Det är bättre att syndaren blir skrämd att söka Gud, än att han inte söker honom alls. Och ve oss kristna förkunnare, om vi i vår förkunnelse bliva så försiktiga och finkänsliga att vi slopa sanningen om syndens eviga följder.
Hälsn Rosie

Svara | Citat | Rapportera

#6. Publicerat 2024-06-28 av Anonym

David Wilkerson har skrivit en bok med samma titel, "Synen". Där finns en rubrik som heter "Ett smutsbad" och inledningen lyder:
"Denna värld kommer gå igenom ett smutsbad så intensivt att det till och med kommer att anfäkta många kristna. Bibeln säger att Lot led i sin rättfärdiga själ både dag och natt på grund av synden i Sodom. Kristna kommer snart att bli utsatta för sådan våldsam smuts och sensualitet, att det krävs ett verkligt fast grepp om Herren för att överleva. De som sitter på gränslinjen till världen kommer att falla framstupa. De som inte söker skydd i Guds trygga ark blir bortspolade av denna smutsens flod".

Svara | Citat | Rapportera

#7. Publicerat 2024-06-28 av Rosie

Hej sommarsol! Oh ja den har jag läst, borde alla frälsta läsa! Det han såg som du citerar nu ja det tror jag har börjat och kommit och det kommer öka snabbt för det blir som en propp man drar ur en stor fördämning, när det väl börjat forsa fritt kommer det välla in överallt pga det går inte få i pluggen igen! LIDER vi frälsta av synden vi ser, SER vi synden överhuvudtaget? Jag ser den överallt och tänker ofta på Lot som led han med, för jag lider och har sån sorg över det! Och det har smugit sig in bland frälsta, ja det kan vi se och läsa både här och där! Men jag tackar Gud för hängivna frälsta med gudsfruktan som har siktet inställt på ära Kristus Jesus varje dag och natt och på att rädda själar för evigheten! Gud har en evig helig vrede över synden, han är heligheten själv! Som Guds barn ska vi sky all synd och leva i helighet vi med, med siktet på himmelens eviga rike! Men en del frälsta älskar världen, som Frank Mangs gjorde som oomvänd. När världen då blir mer och mer full av smuts och grövre och mer hädisk synd följer större risker att VILJA dras med i smutsen, ty smuts ligger som ett lager gyttja över själen och täpper till den, till slut kan den inte andas ren luft längre! Gode helige Gud: väck ditt folk och beskydda dina barn! Varna dem högljutt och kraftigt för den smuts som försöker välla in över även församlingarna och varje enskild kroppsdel av Kristi kropp! Hjälp var och en att se skillnad på vad som kommer från den helige Ande och från egna köttet och världens ande! Frälsta: stå upp för det rena och heliga, ära Kristus Jesus med ALLT ni gör! Amen!
I kärlek till er alla: Rosie

Svara | Citat | Rapportera

#8. Publicerat 2024-06-30 av Rosie

Hej igen! Jag fortsätter berätta ur Frank Mangs bok!
Utan olja: I liknelsen om de tio jungfrurna finnes en fråga, som är av större betydelse än allting annat i hela berättelsen: och det är frågan om den avgörande olikheter mellan de visa och de ovisa. I många ting voro de varandra fullkomligt lika. De hade i stort sett samma tro, samma teologi och samma bekännelse. Båda grupperna trodde att brudgummen skulle komma, och de hade gemensamt gått ut för att möta honom. Alla hade lampor, och alla blevo sömniga och somnade under väntanstiden. När anskriet ljöd vaknade både visa och ovisa och skyndade samfällt brudgummen till mötes. Men baa fem kommo in i bröllopssalen. Resten stannade utanför. Vad var orsaken till skilsmässan? Varför blevo de fem fåvitska utestängda? Var det bara en nyck av honom, som ensam äger makt att öppna och tillsluta himmelens port? Ingalunda! De oförståndiga buro hemligheten till sitt olyckliga öde inom sitt eget väsen. Det är förresten alltid så. Människan bär inom sig det, som oemotståndligt drar henne dit hon hör hemma. De oförståndiga voro inte hemma i bröllopssalen, och därför kommo de aldrig in. De voro oförstöndiga redan från början. Ty när de gingo ut för att möta brudgummen, togo de ingen olja med sig. De förstöndiga åter togo olja i sina kärl tillika med lamporna. Detta var den avgörande olikheter mellan de kloka och de dåraktiga. Allting annat hade de gemensamt. De tillhörde samma organisation, hade samma andliga hem och deltog i samma religiösa verksamhet. Deras sånger blandades med varandra i församlingssången, deras pengar möttes i kollektskålen, och de drucko ur samma bägare vid nattvardsbordet. Men de hade inte samma andliga innehåll och möttes inte i samma himmel.
Frank Mangs fortsätter:
I den fjortonde versen står det: "Ty alla som drivas av Guds Ande, de är Guds barn." Det enda avgörande beviset för att en människa är en kristen, är att hon i inre liv och yttre handling är driven av Guds helige Ande. I den nionde versen av samma kapitel är Paulus ännu mer radikal och skriver: "Den som icke har Kristi Ande, han hör icke honom till." Antingen talade Paulus sanning eller ljög han. Och talade han sanning, så faller därmed dödsdomen över varje andelös Kristi bekännare.
Frank Mangs fortsätter:
Och vem hör Kristus till? Jo, den som genom nådens under blivit delaktiggjord av Kristi Ande och som dag för dag låter sig ledas av samma Ande. I Andens värld duger det inte att leva på minnet av gamla upplevelser. Där gäller endast en stundlig förbindelse med den levande Guden. "Ty de som höra Kristus Jesus till hava korsfäst sitt kött tillika med dess lustar och begärelser." Detta är kristendomens innersta väsen. Det är det avgörande i varje människas gudsförhållande. Men det var detta som de fem fåvitska jungfrurna voro främmande för. De voro religiösa utan att vara andliga.
Ja så skriver Frank Mangs.
Hälsn Rosie

Svara | Citat | Rapportera

#9. Publicerat 2024-07-02 av Rosie

Hej igen! Oh kära vänner, Frank Mangs bok Med brinnande lampor är så viktig att jag vill fortsätta delge dess innehåll för er!
De somnade: När man somnar, bli de andliga tingen så oerhört overkliga. Känner du igen detta? Du tror att det finns en Gud, och du skulle inte ens för ett ögonblick vilja förneka hans existens. Men är Gud en levande verklighet för ditt medvetande? Förnimmer du hans närhet? - I ditt dagliga liv? - Vadhelst du gör och varhelst du är? Var har du din Gud, när du beder? Är han ett väsen fjärran bland nebulosorna eller är han dig närmare än allting annat? Kan du tala till honom lika förtroligt, som du talar med din allra bästa vän? Går du i anden alltid bedjande, därför att Gud är en sekundlig verklighet för ditt väsens allra innersta? Eller avlägger du bara artighetsvisiter hos honom? Älskar du Gud? - Så du förnimmer det? Älskar du honom så verkligt, att det är ditt livs heligaste åtrå att få leva honom till behag? Lyder du Gud? Du bekänner dig vara kristen, men är frälsningen en levande realitet för dig? Är det verklighet för ditt sinne, att din synd är förlåten? Förnimmer du glädjen över att vara född på nytt till ett levande hopp och att äga hemortsrätt i Guds himmel? Erfar du andelivets övernaturliga flöden lika verkligt som slagen av ditt eget hjärta? När de andliga tingen fördunklas, bli i stället många andra ting så mycket mera verkliga. Det går fullkomligt automatiskt detta - precis som mörkret blir reellt, när ljuset försvinner. De materiella tingen träda i förgrunden. När himmelen försvinner, kommer jorden dominera.
Ja så skriver Frank Mangs. Ord och frågor angelägna oss alla, och handlar om livet eller döden. Välj då livet, säger Gud!
Hälsn Rosie

Svara | Citat | Rapportera

#10. Publicerat 2024-07-13 av Rosie

Hej igen! Jag fortsätter skriva ur Med brinnande lampor, ty den är lika aktuell idag som vid förra seklet:
De somnade: Somliga av oss se allt detta. Vi erkänna, att det är sant. Vi sörja över tillståndet, men sakna kraft att föda fram en ny väckelse. Och många ha somnat så grundligt, att de förlorat förmågan att se det verkliga tidsläget. Man lever på falsk optimism och söker intala sig själv att allt är bra. Man har upphört att reagera, och kanske detta är det värsta av allt.
Vi ha hört Herrens order - många gånger. - Vi ha uppfångat budskapet från den eviga världen. Gud har talat. Han har befallt oss att lägga om rodret och höja kursen, men vi ha inte orkat handla. Vi ha hört allt, men precis som man hör det i sömnen. Och i detta nu träder bilden av individ efter individ och församling efter församling fram för min inre syn. Gud har gjort ansatser att gripa dem. Den helige Andes kraft har varit förnimbart verksam. Men varken individen eller församlingen orkade öppna dörren och släppa in Livets Ande. Somliga blevo förargade, vände sig i sömnen och sjönko djupare in i drömmens rike än någonsin förr. Nu rullar utvecklingen vidare i samma spår. Vi äro tvingade att följa med, att skjuta på och hjälpa till, bara därför att vi ha förlorat förmågan att reagera på ett rätt sätt. "Det lönar sig inte längre att tala med min församling om väckelse och personligt själavinnande" sa en bekymrad församlingsföreståndare till mig för en tid sedan, "det budskapet biter inte mera." Jag fruktar, att vi ha kommit dit, där judafolket hade hamnat före den stora katastrofen. Johannes Döparen kom, men han kastades i fängelse. Kristus kom, men han blev korsfäst. Den helige Ande kom, men folket i stort vägrade att vända om. Och så mognade nationen för undergång.
Ja så skriver Frank Mangs: ett mycket allvarligt budskap till Guds församlingar, om omvändelse och uppvaknande!
Hälsn Rosie

Svara | Citat | Rapportera

Sida 1 av 4

Rosie säger: Hej! Ett tacksamt hjärta har bara Herren för ögonen. Hälsn Rosie

Skriv Skriv här Skriv i megafonen

annons