Hej! Tack kära vänner, Gud välsigne er! Bön för familjer och äktenskap: viktigt! Bön för kyrkliga ledare: viktigt! Och vi ber om helbrägdagörelse för dig höstlöv, att cancern ska ge vika i Jesus namn! Tillsammans står vi enade i bön till vår mäktige Gud.
Mvh Rosie
Tack Rosie, ingen vill leva med cancer men mitt mirakel fick jag när cancerbeskedet kom.
Ett cancerbesked som inte chockade mig, jag förstod själv att det är något allvarligt, trots att jag inte alls kände mig sjuk. Sprudlande med energi och det har jag massor av än idag, mest av alla iaf. trots min sjukdom som min mamma sa när hon fortsatt levde. Jag hade plötsligt blåmärken som kom och gick över kroppen, ibland från en dag till en annan som små kulor som rullade under huden... och det var inga smällar från innebandy vilket jag gladeligen spelade ofta. Love it!
Alltid när jag kommer in på detta vill jag upplysa om dessa blåmärken, var uppmärksam. Jag fick kämpa för att få en vårdtid, ingen ville prioritera mig, hade blåmärken dagen innan men inga när jag väl kom till vårdcentralen. "Det här är ingenting, jag har jobbat i 30 år sa läkaren, men eftersom du tjatar om blodstatus ska du få det". (Min mamma var sjuksköterska och hon hade talat med sin läkarkollega som ringde upp mig... De i Skåne, jag i Värmland). Läkarkollegan förstod vad som drabbat mig, sa det inte rakt ut men nämnde t.ex trombocyterna och sa du MÅSTE få hjälp NU, gå privat om du så behöver och de båda sa åt mig. "Du ska begära blodstatus".
Jag tror de fick panik på vårdcentralen. Många timmar senare kom jag hem, fem intalade telefonmeddelanden med samma budskap. Jag måste kontakta läkaren/sjuksköterskan på vc.
Dessutom låg ett brev! innanför dörren där det stod detsamma... jag bodde i närheten. Jag skulle till Akuten NU!
Två unga tjejer i min egen ålder levererade budskapet i ett nafs: Kronisk Leukemi.
"Behöver du tala med någon"? "Nej, jag har min tro och vänner som ber för mig i detta nu". (Några var just utanför dörren).
Jag fick en stark känsla av att jag INTE VAR RÄDD FÖR ATT DÖ, något jag alltid varit. Det är mitt mirakel, men visst om cancern flyger all sin kos klagar jag inte.
Men jag har levt i 20 år, förväntas kunna leva lika länge som andra (tar medicin dagligen & går ju på kontroller, sjukdomen kan accelerera). Andra som min mor och far hade inte mycket att sätta emot tyvärr när de långt senare drabbades av cancer.
Jag är säker på att min livsglädje, Guds beskydd över mig, mångas böner etc. har burit mig liksom sjukvården med allt sitt kunnande. Mammas läkarkollega hade aldrig hört om så heltokiga värden som jag hade.
Jag vill uppmuntra till att be för psykiskt sjuka, för de med NPF diagnoser. Många lider i det tysta, försöker reda ut svårigheterna själv, inte minst barn & ungdomar. Mer ok att prata om cancer än om psykisk sjukdom, vilket smärtar mig på djupet. Ta hand om varandra så som vi/du är. Stötta även när du inte vet hur. Hellre vara jobbig än & lägga sig platt.